Den 20 maj träffades Helena, Lovisa, Petra och Sonja hemma hos Sonja mitt på dagen.
Vi diskuterade "Sanningen om Pi" och "Sista kulan sparar jag åt grannen". Referat kommer inte, eftersom det spolierar hela läsupplevelsen. Däremot skulle flera läsa boken igen, för att fånga upp detaljer som inte verkade viktiga vid första läsningen.
Nästa träff är inte beslutad vid avskedet, men Helena återkommer om tid, bok och annat väsentligt.
Visar inlägg med etikett Lästa böcker. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Lästa böcker. Visa alla inlägg
onsdag 27 maj 2009
torsdag 2 april 2009
Andra träffen - "Kalla det vad fan du vill" av Marjaneh Bakhtiari
Fem av oss träffas i Malinkas lokal och äter smaskig pastasallad och gott bröd.
Malin - kände inte alls igen sig i den svennebild som boken anger som standard. Hon retar sig på stereotypen som presenteras. Hon poängterade att det var lika svårt att läsa den skånska texten, som den med persisk brytning. Det höll alla med om, och det visade sig att flera läst högt för att verkligen höra och förstå vad det stod.
Petra - känner sig ertappad i sin likhet med den välvilliga, men taffliga karaktären Pernilla Sundén. Petra frågar gärna för mycket. Petra tyckte väldigt mycket om språket, och skrattade åt pappa Amirs snack och alla underbara skånska diftonger. Det hon glömde säga var att när Herr Sundén jämför att invandrat till ett nytt land, med att ha flyttat från landet till staden, så är han inte helt ute och cyklar. Resonemanget avfärdas som löjligt i boken, men det kan vara stor skillnad att byta levnadsort även inom ett land. Jämför Öxabäck - Stockholm.
Lovisa - drog många paralleller med sin tillvaro som svensklärare på komvux. Frågar man för mycket? Blir det knöligt när man ber någon med annat ursprung att ta med en maträtt från sitt hemland? Hon ser även hur hon kan rekommendera denna bok till sina elever - hur den kan lyfta blicken hos den som inte har totalcementerade åsikter när det gäller invandring, utvandring. Nya termen "mellanförskap" diskuteras kort, men de som hört om företeelsen på radio har som vanligt inte lyssnat klart på programmet. Läs mera på
http://www.mellanforskapet.se/
Gunilla lägger till att hon gillade att det var flera små bihistorier, det gav en bra bredd utan att det blev för spretigt. Och Gunilla gillade att den var roligt skriven. Särskilt gillades när en pappa i boken beskrevs med orden att han "hade ett vanligt 8-22-jobb" :-D Klockrent.
Från Kristina kom kommentaren: "Jag tyckte att det ibland var svårt att hålla ihop vilka personerna i bihistorierna var, de tillförde en del till historien men för mig störde det också ibland. Jag kunde, liksom Lovisa, relatera till personer (i mitt fall patienter) jag träffar på mitt jobb."
Malin - kände inte alls igen sig i den svennebild som boken anger som standard. Hon retar sig på stereotypen som presenteras. Hon poängterade att det var lika svårt att läsa den skånska texten, som den med persisk brytning. Det höll alla med om, och det visade sig att flera läst högt för att verkligen höra och förstå vad det stod.
Petra - känner sig ertappad i sin likhet med den välvilliga, men taffliga karaktären Pernilla Sundén. Petra frågar gärna för mycket. Petra tyckte väldigt mycket om språket, och skrattade åt pappa Amirs snack och alla underbara skånska diftonger. Det hon glömde säga var att när Herr Sundén jämför att invandrat till ett nytt land, med att ha flyttat från landet till staden, så är han inte helt ute och cyklar. Resonemanget avfärdas som löjligt i boken, men det kan vara stor skillnad att byta levnadsort även inom ett land. Jämför Öxabäck - Stockholm.
Lovisa - drog många paralleller med sin tillvaro som svensklärare på komvux. Frågar man för mycket? Blir det knöligt när man ber någon med annat ursprung att ta med en maträtt från sitt hemland? Hon ser även hur hon kan rekommendera denna bok till sina elever - hur den kan lyfta blicken hos den som inte har totalcementerade åsikter när det gäller invandring, utvandring. Nya termen "mellanförskap" diskuteras kort, men de som hört om företeelsen på radio har som vanligt inte lyssnat klart på programmet. Läs mera på
http://www.mellanforskapet.se/
Gunilla lägger till att hon gillade att det var flera små bihistorier, det gav en bra bredd utan att det blev för spretigt. Och Gunilla gillade att den var roligt skriven. Särskilt gillades när en pappa i boken beskrevs med orden att han "hade ett vanligt 8-22-jobb" :-D Klockrent.
Från Kristina kom kommentaren: "Jag tyckte att det ibland var svårt att hålla ihop vilka personerna i bihistorierna var, de tillförde en del till historien men för mig störde det också ibland. Jag kunde, liksom Lovisa, relatera till personer (i mitt fall patienter) jag träffar på mitt jobb."
söndag 1 mars 2009
Första boken: "Hej då allihopa" av Conny Palmkvist
(Helena, Kristina, Petra och Sonja bokcirklade 27/2 hos Kristina. Mycket god färskpasta med halloumi, tomater och ruccola serverades ;-) )
Det vi alla höll med om var att språket var ganska dåligt, mer blogg- än bokliknande. Vi blev mycket irriterade av författarens bettende, och att han var som ett 30-årigt barn, men vi beundrade hans modighet att berätta om det så uppriktigt. Petra och jag kunde öht inte riktigt relatera till känslorna och storyn (utom känna empati för hans syster), och undrade om det var vi som var känslokalla, eller författaren som inte riktigt lyckades fånga läsaren. Jag fastnade för backgrundsstoryn, om hans barndom och hans pappas död, och hade gärna läst en mer sammanhängande berättelse om det. Dessuton tyckte jag att boken blev bättre i slutet, och jag kommer att minnas länge beskrivningen av mammas död och personalen på det stället.
Helena sträckläste boken under en dag, och var ganska gripen och tänkte mycket på sin jobberfarenhet med människor i liknande situationer. Hon stördes inte så mycket av språket heller.
Kristina var besviken, men fick ändå mer av boken än Petra och jag. Hon stördes av journal-betäckningar, som väckte hennes jobb-sida och tankar, medan vi andra tyckte att de (betäckningarna) var givande. Hon kunde även relatera till det att man uttryckte sina känslor i skrift lättare än i tal.
De böcker vi kom att tänka på, som har lite liknande tema, men som vi tyckte bättre om är:
Ett år av magiskt tänkande (tankar och känslor av en äldre kvinna under ett år efter hennes makes död)
Mig äger ingen (om en inte så hemsk uppväxt med en alkoholist-pappa, där hans död på ngt sätt är i bakgrunden hela tiden)
Ro utan åror (skriven av en döende kvinna)
Det vi alla höll med om var att språket var ganska dåligt, mer blogg- än bokliknande. Vi blev mycket irriterade av författarens bettende, och att han var som ett 30-årigt barn, men vi beundrade hans modighet att berätta om det så uppriktigt. Petra och jag kunde öht inte riktigt relatera till känslorna och storyn (utom känna empati för hans syster), och undrade om det var vi som var känslokalla, eller författaren som inte riktigt lyckades fånga läsaren. Jag fastnade för backgrundsstoryn, om hans barndom och hans pappas död, och hade gärna läst en mer sammanhängande berättelse om det. Dessuton tyckte jag att boken blev bättre i slutet, och jag kommer att minnas länge beskrivningen av mammas död och personalen på det stället.
Helena sträckläste boken under en dag, och var ganska gripen och tänkte mycket på sin jobberfarenhet med människor i liknande situationer. Hon stördes inte så mycket av språket heller.
Kristina var besviken, men fick ändå mer av boken än Petra och jag. Hon stördes av journal-betäckningar, som väckte hennes jobb-sida och tankar, medan vi andra tyckte att de (betäckningarna) var givande. Hon kunde även relatera till det att man uttryckte sina känslor i skrift lättare än i tal.
De böcker vi kom att tänka på, som har lite liknande tema, men som vi tyckte bättre om är:
Ett år av magiskt tänkande (tankar och känslor av en äldre kvinna under ett år efter hennes makes död)
Mig äger ingen (om en inte så hemsk uppväxt med en alkoholist-pappa, där hans död på ngt sätt är i bakgrunden hela tiden)
Ro utan åror (skriven av en döende kvinna)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)