(Helena, Kristina, Petra och Sonja bokcirklade 27/2 hos Kristina. Mycket god färskpasta med halloumi, tomater och ruccola serverades ;-) )
Det vi alla höll med om var att språket var ganska dåligt, mer blogg- än bokliknande. Vi blev mycket irriterade av författarens bettende, och att han var som ett 30-årigt barn, men vi beundrade hans modighet att berätta om det så uppriktigt. Petra och jag kunde öht inte riktigt relatera till känslorna och storyn (utom känna empati för hans syster), och undrade om det var vi som var känslokalla, eller författaren som inte riktigt lyckades fånga läsaren. Jag fastnade för backgrundsstoryn, om hans barndom och hans pappas död, och hade gärna läst en mer sammanhängande berättelse om det. Dessuton tyckte jag att boken blev bättre i slutet, och jag kommer att minnas länge beskrivningen av mammas död och personalen på det stället.
Helena sträckläste boken under en dag, och var ganska gripen och tänkte mycket på sin jobberfarenhet med människor i liknande situationer. Hon stördes inte så mycket av språket heller.
Kristina var besviken, men fick ändå mer av boken än Petra och jag. Hon stördes av journal-betäckningar, som väckte hennes jobb-sida och tankar, medan vi andra tyckte att de (betäckningarna) var givande. Hon kunde även relatera till det att man uttryckte sina känslor i skrift lättare än i tal.
De böcker vi kom att tänka på, som har lite liknande tema, men som vi tyckte bättre om är:
Ett år av magiskt tänkande (tankar och känslor av en äldre kvinna under ett år efter hennes makes död)
Mig äger ingen (om en inte så hemsk uppväxt med en alkoholist-pappa, där hans död på ngt sätt är i bakgrunden hela tiden)
Ro utan åror (skriven av en döende kvinna)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Jag var inte heller särskilt imponerad av boken.
Visst var den sorglig och delvis gripande, men jag tycker inte att den gav något mervärde utöver att förmedla att det är jobbigt att förlora någon nära. Och utan det mervärdet så känns det väl som att man gärna kan vara utan vetskapen om hur det är när någon närstående dör. Varför utsätta sig för obehag helt i onödan?
Jag ska erkänna att jag inte riktigt har läst ut boken än, men jag kan hittills hålla med om att språket är... ja, irriterande är nog det som bäst beskiver mina känslor. Det känns lite som att läsa en elevuppsats där någon vill visa att hen kan använda kreativa liknelser. Det märkliga är att samma saker som jag irriterade mig på skulle ha fått en positiv kommentar av mig om det faktiskt VAR en elevuppsats. Det måste jag fundera lite till på... Återkommer med mer tankar - nu måste jag natta barn.
Nu har jag äntligen fattat att det här ligger på bloggen!
Jag tänkte faktiskt inte alls på språket och att det skulle vara något särskilt med det. När ni hade tankar om det, bläddrade jag tillbaka lite och kollade, men jag såg inget den gången heller.
Conny var verkligen irriterande feg och handfallen till att börja med. Vara rädd för att bråka med sjukvården, när ens mamma mår skit. Då blev jag riktigt arg och satt och fräste åt boken. Jag fattar inte vad han är så rädd för – han vet ju att hon är dålig, varför vågar han inte ta tag i saken?
Slutet kände jag igen mig mycket i. Vi vakade vid min morfars dödsbädd i några dygn och satt där och tolkade varje rörelse, varje liten grymtning. Och ringde efter sköterskan varje gång han började röra på sig (när han började flyta upp ur morfinet). Vi hade samma outtalade överenskommelse som Conny och de andra: någon skulle hela tiden hålla hans hand. Det kändes livsviktigt (eller möjligen dödsviktigt!).
Connys beskrivning av händelseförloppet när de insåg att mamman var i dödsögonblicket kände jag också igen – det där att alla rusade fram (han "hoppade upp" tror jag formuleringen var). Jag slängde mig fram och hoppade faktiskt upp i morfars säng liksom för att fånga de där sista andetagen. Jättekonstigt beteende.
Jag förstår inte riktigt vad du menar, Gunilla, om att utsätta sig för obehag i onödan. Att döden hålls bäst på avstånd?
Nu har jag snyftat mig igenom slutet och kan hålla med om att boken blev mer intressant efter ca två tredjedelar, när han äntligen skrev om pappans sjukdom och bortgång. Då fick man ju delvis en förklaring till hans relation till och reaktion på sjukdomen.
Jag hade väl lite svårt att relatera till situationen eftersom jag är fullständigt förskonad från död bland de riktigt närstående. De som har gått bort har gjort det efter lång sjukdom, vid hög ålder och på behörigt avstånd. Connys beskrivning av/relation till sin mamma var också så långt ifrån min bild av/relation till min mamma att jag hade svårt att placera mig själv i hans tankar och situation i börja av berättelsen. Mot slutet blev den mer allmängiltig, tror jag, och jag är glad att jag läste klart boken, kände att den gav något.
Jag ska försöka ge ett exempel på någon språkgrej som stör. (och så måste jag tillägga att jag känner mig lite rutten som faktiskt stör mig på språket när berättelsen är så utlämnande, men det jobbiga är ju att det faktiskt _stör_ läsupplevelsen).
"I ett tafatt försök att fixa till ditt hår slår jag armbågen mot bordskanten och sjunker svärande ner på stolen igen. Nerverna brinner i armen.
Förvånad känner jag hur något vått lämnar mina ögon och rinner längs kinderna.Jag pressar ihop läpparna och känner den salta smaken av hav sprida sig i munnen."
Här tycker jag att den första biten är en riktigt fin ögonblicksbild - enkel, direkt och mångbottnad. Den andra biten däremot låter som hämtad ur Mitt livs novell eller nåt. Okej, han gör en grej av att han inte brukar gråta, men "den salta saken av hav"? Det känns klychigt och onödigt och nästan stötande att dra in så fåniga omskrivningar mitt i en sådan situation (vid morderns dödsbädd).
Nu kommer ett litet inlägg från mig också. Jag ville låta boken landa i mig lite grann innan jag skrev.
Jag håller med Malin om igenkännelsen i slutet. Men i övrigt hade jag svårt att ta till mig boken på djupet, och nnehållet i boken går ju inte att säga så mycket om - det är ju hans personliga beskrivning och upplevelse.
Men jag tror som Lovisa att det handlar om språket. Språket lyckades inte gripa tag i mig, jag upplevde hans sätt att skriva som ganska ytligt, trots att boken behandlar ett svårt och djupt ämne.
Skicka en kommentar