"Kalla det vad fan du vill" av Marjaneh Bakhtiari

Nästa bok, som ska läsas till 27:e mars, är Kalla det vad fan du vill av Marjaneh Bakhtiari.

Inte riktigt vad Petra önskade ("riktigt maffig klassiker som jag inte orkat ta tag i tidigare. eller en skön fackbok") tyvärr! ;-) Jag funderade ett tag på Carsten Jensens Vi, de drunknade, men det var något som fick mig att hejda mig där. Och så fick jag syn på Kan du säga schibbolet?, men tänkte att jag ville läsa den här först. (Okej, jag tyckte Kalla det ... lät roligare!)

På baksidan står det:

När Panthea Rastegar och Amir Irandoust lämnar Iran för att flytta till Sverige med sina två barn har de höga förväntningar. Men de inser snart att de ju inte är utvandrare, som de trott, utan invandrare – och det är något helt annat. Nu börjar deras jakt på Sverige och försöken att förstå svenskarna och deras beteende.
Deras dotter Bahar vill å sin sida helst slippa fundera på sådant som etnisk tillhörighet och integration. Men pojkvännens mamma, som är besatt av att berikas av det mångkulturella, och hans farfar, en patriotisk skåning, gör det inte lätt för henne.

Och, kom jag på nu, det här passar ju väldigt bra in med den artikelserie som Maciej Zarimba skriver i DN om integration. Läs den, om ni inte redan har! http://dn.se/kultur-noje/svensk-var-god-droj-1.810524 (Jag gör ingen länk till den, för det kommer att driva trafik hit.)

Första boken: "Hej då allihopa" av Conny Palmkvist

(Helena, Kristina, Petra och Sonja bokcirklade 27/2 hos Kristina. Mycket god färskpasta med halloumi, tomater och ruccola serverades ;-) )

Det vi alla höll med om var att språket var ganska dåligt, mer blogg- än bokliknande. Vi blev mycket irriterade av författarens bettende, och att han var som ett 30-årigt barn, men vi beundrade hans modighet att berätta om det så uppriktigt. Petra och jag kunde öht inte riktigt relatera till känslorna och storyn (utom känna empati för hans syster), och undrade om det var vi som var känslokalla, eller författaren som inte riktigt lyckades fånga läsaren. Jag fastnade för backgrundsstoryn, om hans barndom och hans pappas död, och hade gärna läst en mer sammanhängande berättelse om det. Dessuton tyckte jag att boken blev bättre i slutet, och jag kommer att minnas länge beskrivningen av mammas död och personalen på det stället.

Helena sträckläste boken under en dag, och var ganska gripen och tänkte mycket på sin jobberfarenhet med människor i liknande situationer. Hon stördes inte så mycket av språket heller.

Kristina var besviken, men fick ändå mer av boken än Petra och jag. Hon stördes av journal-betäckningar, som väckte hennes jobb-sida och tankar, medan vi andra tyckte att de (betäckningarna) var givande. Hon kunde även relatera till det att man uttryckte sina känslor i skrift lättare än i tal.

De böcker vi kom att tänka på, som har lite liknande tema, men som vi tyckte bättre om är:
Ett år av magiskt tänkande (tankar och känslor av en äldre kvinna under ett år efter hennes makes död)
Mig äger ingen (om en inte så hemsk uppväxt med en alkoholist-pappa, där hans död på ngt sätt är i bakgrunden hela tiden)
Ro utan åror (skriven av en döende kvinna)